Mycket stress, press och oro kommer från att tankarna tar en dålig väg. Här är en övning för att få dem på rätt väg. På så sätt kan du minska symptom som hjärntrötthet och smärta.
Först skriver jag alla saker som stressar mig, och vad som händer om jag inte gör det.
Ibland räcker bara det här steget. Jag har ofta en känsla av att jag borde göra något, men jag har inte definierat vad resultatet om jag inte gör det. När jag väl funderar på det inser jag ofta att det inte kommer hända något. Läs Ifrågasätt dina krav på dig själv för den metoden.
Men ibland räcker inte det. Då kollar jag om mina tankar uppfyller något av följande tankemisstag. Det är ingen exakt avgränsning, en del saker går in i varandra, och en del saker passar in på flera. Det viktiga är inte vilken kategori din tanke är, utan att du kan se hur du kan ändra den.
Det är lite knepigt i början. Första gången jag gjorde den kunde jag inte se att mina tankar passade in någonstans.
Att förutsäga framtiden
En tankevurpa som jag ofta gjorde var det som kallas för katastroftänkande eller framtidsutsaga. Jag hade en förutbestämd mening om hur det skulle gå i framtiden, och att det inte skulle gå bra om jag inte gjorde det jag ansåg jag behövde göra.
Det kan vara att om jag inte drog in den där affären skulle det gå dåligt för företagen. Om jag inte tränade skulle jag bli tjock, ful och sjuk. Om jag inte gör min uppgift på ett visst sätt kommer min chef bli arg. Jag är för sjuk för att kunna inte bli frisk. Om jag är sjuk och inte gör det här projektet kommer ingen kunna göra det och företaget inte klara sig.
Det man måste fråga sig då är om det finns bevis för det man tror. Om man tittar på hela företagets ekonomi, hur stor skillnad gör den där affären? Har det någonsin hänt att jag plötsligt gått upp 10 kg för att jag inte tränat på en vecka? Brukar min chef bli arg, är det en trolig respons? Har flera läkare sagt att jag inte kan bli frisk? Har mina kollegor sagt att jag inte kan vara sjuk, för att de inte kan göra mina uppgifter?
Så ofta går vi omkring i vår egen värld och bara antar saker om världen, människorna omkring oss och framtiden som absolut inte har någon förankring i verkligheten. Men som i vårt huvud blir extremt stort, skrämmande och verkligt.
Hög lägstanivå
Det jag har jobbat mest med är att sänka kraven på mig själv. En tankevurpa som jag ofta gjorde var det som ibland kallas allt eller inget, eller väldigt höga standarder. Det finns inga gråskalor. Det är antingen helt bra eller helt dåligt. Antingen så lyckas jag helt, på alla punkter, eller så är det ett stort misslyckande. Att lyckas på nio av tio punkter är inte att lyckas, utan att misslyckas.
Eller så finns det bara ett sätt att göra något. Att städa är att dammsuga och skura alla golv, att göra rent badrummen, damma, putsa speglar och skrubba köksluckor. Att bara dammsuga är inte att städa.
Ett annat sätt det visade sig var tanken att om inte jag gör det blir det inte bra. Jag måste planera min väns möhippa för att den ska bli bra, jag måste göra den där uppgiften på jobbet för att den ska bli bra. Jag måste städa om det ska bli rent.
Den märktes särskilt tydligt på jobbet. Jag tyckte helt enkelt att mina kollegor inte höll måttet, så jag gjorde allt själv. Jag lät inte bara bli att delegera, jag tog också på mig deras uppgifter.
Det är inte riktigt perfektionism, för jag kände inget behov av att göra saker perfekt. Jag visste att jag slarvade. Men jag var så mån om att det skulle bli på ett visst sätt, så att det var bättre att jag gjorde allt lite slarvigt, än att någon annan gjorde helt fel.
När man börjar jobba med den här tanken gör det ont. För vad hade jag för människosyn egentligen om bara jag kan göra något? Då måste jag ju ha en syn att ingen annan har kompetensen att göra det på rätt sätt. Det var inte så smickrande att erkänna, och när jag såg det på det sättet så kändes det också helt orimligt.
Nu har jag jobbat på att acceptera att det inte alltid behöver bli på mitt sätt. Och att allt kanske inte behöver bli fantastiskt. Jag är inte hjärnkirurg, så det är egentligen rätt oväsentligt om uppgifterna på mitt jobb blir bra gjorda eller inte. Det tog rätt mycket övning, men till slut gick det!
Tankeläsning
Ytterligare en tankevurpa kallas tankeläsning. Den går ut på att man tror att du kan läsa tankar. Fast det kan man förstås inte. Och egentligen trodde jag nog inte det heller, om någon skulle frågat mig, men jag agerade som om du kunde det.
Det handlar om att jag ansåg mig veta varför folk reagerar som de gör, eller vad de tänker. Till exempel
Hon svarar inte på mitt sms, hon är arg på mig.
Hans svar var väldigt kort, han gillade inte det jag sa.
Jag kan se på min chef att hon inte gillar min presentation.
Och plötsligt känns hela presentationen misslyckad, jag oroade mig för om min vänskap höll på att rinna ut i sanden och hjärnan gick upp i beredskapsläge. Hux flux, migränen, nackspärren eller hjärntröttheten kom smygande.
Men egentligen kanske min chef hade migrän, min kollega hade tankarna på annat håll och min vän har översvämning och hinner inte svara på sms.
Jag hade en riktig sån hang up när det kom till arbetet. Jag läste in folks förväntningar på mig, som inte fanns där. Att de förväntade sig att jag skulle svara på mejl inom en timme, lösa problemet inom samma dag, skapa och skicka offerten med vändande post.
Det här skapade en enorm arbetsbörda för mig, eftersom jag i princip skulle klara alla mina arbetsuppgifter på en dag. Och när jag klarat de fick jag ju bara nya. Så jag jobbade mer och mer, snabbare och snabbare. Tills det en dag inte gick längre.
Nu har jag lärt mig att sätta tydliga villkor i början. Svara att jag återkommer inom en vecka, till exempel.
Minskad oro - en väg till att bli frisk
Stress, press och oro sätter hjärnan i beredskapsläge. Det i sin tur ökar symptom som hjärntrötthet och smärta. Genom att sänka kraven på dig själv kan du minska symptomen. Jag hoppas att mina tankevurpor kan göra att du kanske kan se något eller några onödiga krav som du kan plocka bort i ditt liv.
Comments