Det är en myt att träning alltid är bra. Kravfylld och hård träning sliter lika mycket på hjärnan som på kroppen, och utan ordentlig återhämtning finns risken att du tränar dig till utmattning.
Återhämtning är inte bara att inte jobba. Det måste vara återhämtning för hjärnan från krav och rädsla också. Tuff träning och tufft på jobbet är en dålig kombo. Men i vårt samhälle är det snarare en dygd och ett mål - en riktigt bra människa både jobbar och tränar hårt.
Så det är kanske inte så konstigt att läkarna jag gick till tyckte att det var bra att jag tränade, och inte kunde förstå hur jag kunde vara ett sånt orkeslöst vrak när jag hade en sån hälsosam livsstil.
Men grejen är, att träning är precis som allt annat. För hårt och för mycket krav sliter. Det sliter hårt och det sliter fort.
Jämför dig inte med andra
Jag tränade med ett gäng killar som alla tävlingssatsade inom sin idrott. Och givetvis var jag så dum att jag cyklade med de som tävlade i cykling, åkte skidor med de som tävlade i skidåkning och sprang med de som tävlade i löpning. Och så trodde jag att jag kunde vara lika bra som de i varje gren. Och dessutom vara lika bra som en kille.
Detta jämförelsesyndrom, att alltid titta på de bästa inom varje område och tro att man kan vara lika bra i allt. Att inte se att den som tävlar i cykling inte är bra på skidor, att den som har det perfekt inredda huset inte också har den perfekta maten, och att ingen som lägger 30 timmar på en hobby jobbar särskilt hårt på jobbet sen.
Rädsla och krav sliter mer
Jag är egentligen en otroligt rädd prick. Men nu tvingade jag mig att slänga mig ut för backar på både skidor och cykel. Jag tror ärligt att jag i fem års tid trodde att jag skulle bryta ett ben varje gång jag satte mig på cykeln eller satte på mig skidorna. Min stackars hjärna levde i konstant skräck. Klart det sliter. Den måste få känna sig lugn och trygg. Istället gick jag från ett krävande jobb till ett ännu mer krävande träning. Det är inte återhämtning.
Att ge allt man kan varje dag på träningen och på jobbet är en dålig kombo. Kroppen sa stopp. Jag blev oförklarligt tröttare och svagare för varje dag. Till slut fanns inget mer än att ligga i sängen kvar.
Det var en pärs att tappa sin fysiska förmåga när det har definierat mig genom hela livet. Det var svårt att träna så lätt, långsamt och kravlöst som jag behövde. Jag fick byta träningsform till pilates, så jag inte hade något att jämföra med. Då kunde jag sakta bygga upp mig.
Tillbaka, men med kravlöshet som ledord
Idag är jag tillbaka igen. Jag åker skidor, cyklar och springer med samma killar. Men jag har lärt mig att det är okej att vara långsammast i gruppen, okej att vara den alla får anpassa sig efter. Och jag har jobbat hårt på att bara träna för att det är kul och inte för att uppnå något. Och det konstiga är, när jag slutade vara rädd, slutade ställa krav på mig själv, blev det inte bara roligare, jag blev bättre också.
Comments