Pacing – anpassning av aktivitetstempot, är en metod mot hjärntrötthet och utmattning. Den går ut på att aldrig utsätta dig för så mycket intryck eller aktiviteter att du går i botten. Något som är betydligt lättare i teorin än praktiken.
Vid hjärntrötthet är hjärnan som ett utslitet batteri. Går det i botten så är det lögn att få igång den igen. Därför är det viktigt att inte gå i botten. För att inte göra det måste du veta hur mycket du orkar och hur det känns när energin börjar ta slut, så att du kan stanna i god tid innan dess.
Det låter så enkelt, men eftersom vi människor varken visar batteriprocent som mobilen eller har bränslemätare som bilen, behöver vi upptäcka och kartlägga det här på egen hand. Det innebär tyvärr en hel del pröva sig fram med jobbiga bakslag på vägen.
Det blir inte lättare av att vi ofta jämför oss med vårt friska jag och andra i vår omgivning. Vi tar vad vi orkade innan, eller vad vi tycker att vi borde orka, sen drar vi bort lite och tycker att det nog är lagom när man är sjuk.
När du tror att du skalat bort allt – skala lite till
För många är det svårt att inse hur extremt lite man orkar när man är sjuk. För mig tog det ett halvår innan jag hittade min nivå. Jag drog bort och drog bort, men kraschade ständigt ändå.
Min läkare, mitt jobb och jag satte hela tiden för höga nivåer. Det var först när jag kraschade så totalt att det enda jag kunde göra var att ligga helt stilla och stirra in i väggen, som jag kunde hitta rätt nivå. Då insåg jag nämligen att rätt nivå för mig var det absolut lägsta.
Min pacing var i princip total vila. Jag kunde utföra stillsamma aktiviteter som att läsa, lyssna på musik eller lyssna på podd. Träffa vänner gick bort, telefonsamtal fick vara max 20 minuter. Promenaden var några minuter.
Det gäller att anpassa aktiviteter, intryck och intensitet så att det aldrig blir för länge eller för mycket. Och däremellan ha tillräcklig med återhämtning.
Det är svårt att sätta tillräckligt hårda gränser för sig själv. Jag vill ju prata med sina vänner i telefon, då känns det så tråkigt, och kanske även oartigt, att avsluta mitt i en mening efter 20 min.
För mig blev det enklare när jag informerade alla om mina begränsningar innan och påminde om det när vi sågs eller hördes. Det var också bra att sätta en äggklocka. När den ringde blev det naturligt att säga: nu ringer det, nu måste jag sluta. Sneglade jag på klockan istället blev det lätt hänt att tänka att jag bara skulle prata eller göra klart, och då blev det lätt för länge.
Planera för dag, vecka och månad
Ibland behövde jag göra saker som tar mer energi än jag egentligen hade. Genom att redan innan planerat in vila efter behövde jag inte känna lika mycket stress och rädsla om jag blev sämre efter en aktivitet. Jag kunde vara trygg i att jag hade tid att återhämta mig igen. Den minskade stressen och ökade tryggheten gjorde bakslaget mindre.
Precis som jag planerar min dag med återhämtning planerar jag också min vecka och månad. Har jag en dag som kommer bli tuff ska dagen innan och efter vara lugna. Har jag en vecka då det kommer vara lite mer ska veckan innan och efter vara lugna. Det gäller att se till att jag har återhämtning både i det lilla och det stora, både på lång och kort sikt.
Anpassa pacingen i takt med att du blir bättre
I takt med att jag blev bättre kunde jag höja ribban. Så småningom gick det in i det som de flesta kallar för sunda gränser för sig själv. Något som jag innan utbrändheten absolut inte hade någon aning om vad det var.
Även nu när jag är frisk ser jag till att planera in återhämtning. Har jag haft en tuff vecka på jobbet bjuder jag inte hem till middag för massa vänner. Vill jag fylla på med social energi gör jag något som kräver mindre av mig, till exempel ses ute eller hos någon annan. Har jag kört ett tufft träningspass tar jag det lugnare dagen efter.
Jag vet att det här är svårt, och jag hoppas verkligen att du lyckas. Skickar med dig massor av välgångsönskningar!
Comments