En utbrändhet är en bergochdalbana av känslor. Det är mycket som läggs på en, både utifrån och inifrån. Skuld, skam, sorg ilska, frustration, oro. Men också tacksamhet och lycka. Det var mina vanligaste känslor under min utbrändhet.
När man är utmattad har man heller ingen energi kvar att hantera sina känslor. Det där vanliga filtret man har som gör att man inte tar åt sig och inte reagerar är borta. Jag överreagerade på allt. Något som jag i vanliga fall knappt skulle ha märkt orsakade plötsligt krokodiltårar, utbrott av ilska eller ältande om hur katastrofdålig relationen var mellan mig och min man, min mamma, min kollega eller en vän. Jag har aldrig reagerat så starkt på så mycket, så i onödan, som under min utbrändhet.
Och det här är viktigt att veta både för en själv och för anhöriga. Annars blir en sjukdom som redan sliter lätt ännu mer slitsam på relationer. När jag fick lära mig att man tappar sitt teflonskydd och sitt filter, att man både märker saker enklare och reagerar starkare, gjorde det stor skillnad. Plötsligt kunde jag se att mina tankar inte var sanna, och sluta agera på dem. Jag behövde inte ta upp saker till diskussion, för att jag visste att de inte var värda att diskutera egentligen. Jag kunde säga till min omgivning att de fick vara lite försiktiga med mig, för jag reagerade starkare än vanligt. Det här var några av de sätt jag reagerade på.
Skuld
Jag kände skuld över att jag över huvud taget blivit utbränd. Jag kände att jag borde ha fattat att det var på väg, att det var mitt fel att jag var sjuk. Och det är inte så konstigt att jag kände så. En person sa i ett försök att vara hjälpsam: Det finns en anledning till att du blev sjuk men inte de andra på ditt jobb. Jag vet att jag inte är den enda som fått höra sånt.
Och det här är en vanlig uppfattning. Du och dina beteenden har orsakat att du är här, och nu måste du ändra dig själv för att kunna bli frisk. Men hur skulle jag kunna förstå det, när inte ens de läkare jag gick till under flera år kunde se det? Inte heller min chef förstod att det var på gång när jag behövde börja ta ledigt för att jag var så otroligt trött.
Det är klart att jag i efterhand kan se vissa saker som bidrog till att jag blev sjuk. Men jag tror också att det är en slumpfaktor. Det hade funkat i 15 år, så varför skulle det inte funka nu? Inget var ju annorlunda.
Ditt liv funkar i flera år, trots att det är mycket. Tills det plötsligt kommer något litet, som du knappt märker. Men det är droppen som får bägaren att rinna över. Eller så kanske det inte ens kommer någon droppe. Men plötsligt funkar det inte längre. Och varken du eller någon annan hade kunnat förutsäga att det var just den lilla saken som skulle bli för mycket.
Så känn ingen skuld, för det var inte ditt fel. Och det gick inte att förutsäga att det skulle ha blivit så här. Jag skulle inte fortsatt som jag gjorde, om jag hade vetat vad konsekvenserna hade varit. Ingen skulle gjort det. Så snälla, låt oss stryka känslan av skuld tillsammans.
Skam
Oj vad jag skämdes för att jag var sjuk. Jag vågade inte ens ringa och berätta det för min chef. Jag ringde en kollega, som fick peppa mig att ringa chefen.
Inte berättade jag för folk att jag var sjuk heller. Det kändes för jobbigt. Det syns ju inte alltid på utsidan. Och folk är så upptagna med sina egna liv, så de märker inte i första taget att man inte har setts på ett bra tag.
Det är så märkligt, att man ska skämmas för en av de vanligaste sjukdomarna i Sverige. Och när ingen berättar, hur ska andra veta att det finns en gräns när det blir för mycket? Om de ser allt vi gör, men inte priset vi betalar, då fortsätter vi ju sprida bilden av att man kan göra hur mycket som helst.
Frustration
Varför blev jag inte frisk? Varför funkade inte behandlingen? Varför kunde läkaren inte göra något? Så mycket frustration.
Jag tror att det är maktlösheten som gör det. Jag var så van vid att kunna kontrollera allt, hantera allt. Och plötsligt stod jag maktlös. Det var inte något jag uppskattade, så jag blev en boll av frustration istället.
Sorg
Jag var ledsen över att livet fick ta en paus. Att jag plötsligt inte kunde träffa mina gudbarn längre, inte se mina vänners barn växa upp. Jag visste inte hur länge jag skulle vara sjuk och sörjde redan i förväg de eventuellt förlorade åren.
Jag blev också ledsen över väldigt mycket. Många saker som jag inte ens hade reagerat på som frisk slet stora hål i min själ och fick mig att gråta, känna mig orättvist behandlad eller tycka att världen var fel.
Ilska
Jag var så arg. Jag var arg på att just jag blivit sjuk. Jag var arg på att jag inte fick någon hjälp. Jag var arg på alla självhjälpsböcker jag läste som inte stämde in, eller som bara var trams. Jag var bara oproportionerligt arg på saker som egentligen inte angick mig.
Den här ilskan fanns kvar länge, och jag har behövt förlåta och försonas för att kunna gå vidare. Ja, mina vårdkontakter var helt inkompetenta. Men de gjorde (förhoppningsvis) vad de kunde. De är fast i ett system med liten makt att påverka, även om de vet att det de gör inte hjälper mig.
Alla har olika vägar in i utmattning, olika resor igenom och ut ur den. Hur ska läkarna kunna förstå och hjälpa när vårt system bygger på någon sorts löpande band där alla klumpas ihop med samma symptom, samma behandling?
Och alla dessa självhjälpsböcker och goda råd. De som gav råden kanske blev fantastiskt hjälpta av att analysera sina känslor, erkänna sin inre perfektionist/ja-sägare/värdelöshet, meditera medan de kramade sitt inre barn, gungade i takt till universums vibrationer eller av att tala ut med en terapeut. Men för mig hjälpte det inte. Precis som det jag skriver inte är det som kommer hjälpa alla. Och det måste få vara så. De ville väl.
Oro
Det finns mycket att oroa sig för när man är sjuk. Nu tror jag ändå att jag var lyckligt lottad, jämfört med många andra. Jag hade försäkringar, hjälpsam familj, låga boendekostnader och sånt, så jag skulle kunna vara sjukskriven länge, och ändå klara mig.
Vilket inte på något sätt gjorde att jag inte oroade mig för vad läkaren och f-kassan skulle säga. Jag höll långa brandtal i huvudet, utifall att jag skulle behöva försvara mig. Det behövde jag inte. Men jag fortsatte oroa mig och hålla inre brandtal.
Och jag oroade mig för att jag var sjuk, för att jag blev sjukare, för att jag skulle bli ännu sjukare, för att jag skulle förbli sjuk för evigt. Oj vad man kan oroa sig!
Tacksamhet och lycka
När jag gick in i väggen lovade jag mig själv att inte bli en sån där som sa att den var tacksam för sin sjukdom. För såna stör jag mig på. Man kan inte vara tacksam för allt. Men jag blev med tiden tacksam för min sjukdom.
Med det här vill jag inte säga att alla som är sjuka ska känna tacksamhet. Allas situationer är olika, allt går inte att vara tacksam för. Alla känner vi olika och så måste det få vara. Ingen kommer bli bättre av att tvingas känna något den inte gör.
Men när bilden säger att man som utmattad också måste vara deprimerad, då blir det svårt om man inte är det. Den första psykologen jag pratade med sa att jag skulle vara frisk inom en månad, eftersom jag redan "tänkte friskt". Den andra sa att hon inte kunde hjälpa mig mer, jag tänkte ju redan "rätt".
Men att jag kände tacksamhet och var lycklig innebar inte att jag blev frisk, eller att min sjukskrivning var lätt. Det innebar bara att jag kunde må skit och vara lycklig och tacksam samtidigt.
För mig blev utbrändheten en chans att bryta med en del ohälsosamma tankar och beteenden. För mig var inte min tid som sjukskriven att livet sattes på paus, det var en tid för välbehövlig reflektion.
Mitt jobb som konsult är helt meningslöst och inget jag gillar. Att vara hemma och fundera på vad jag vill vara för sorts människa och vad jag vill med livet kändes faktiskt mer meningsfullt än att jobba. Jag fick en hund i mitt liv och kunde ägna massor av tid till att lära känna och älska den individen. (Det här är inte en uppmaning att skaffa hund för att bli frisk. En hund kräver massor av tid, ork och kunskap) Och de dagar jag orkade kunde jag vara ute på mina älskade fjäll, vilket betyder så otroligt mycket för mig.
Min sjukskrivning var också en tid då de jag behövde som mest gav så mycket. Jag har idag en bättre och närmare relation till alla mina nära och kära. Både jag och de jag älskar har växt av detta.
Min utmattning var många tårar, många skrik i ren desperation och frustration. Det var en kamp mot vården, och ibland en kamp för att orka dagen. Men också så mycket kärlek, skönhet och en väg till inre frid. Jag vill aldrig mer uppleva en utmattning, jag hoppas att ingen någonsin behöver gå igenom det jag gjorde, men jag är tacksam över att jag har den här erfarenheten.
Vad är dina tankar och känslor kring din utmattning?
Comments