När du läker från hjärntrötthet, utmattning eller smärta kommer det gå upp och ner. Du kommer ha kortare och längre bakslag. Det är normalt, och det är viktigt att veta. Att du blir dålig igen betyder inte att du inte kommer bli frisk.
Ingenting i livet är väl egentligen linjärt. Vi lär oss inte i jämn takt, utan vi kastas mellan platåer och genombrott. Vi blir inte bättre på att springa eller lyfta tungt i exakt samma tempo hela tiden. Vi lär oss inte ett nytt språk i samma tempo. Ändå tänker vi oss att ett tillfrisknande ska vara linjärt. Att vi ska bli stadigt bättre.
Ett tillfrisknande ser snarare ut som en trasselsudd än ett rakt streck. Det går upp, det går ner, det går framåt och det går bakåt. Det går mycket upp och det går lite ner, det går lite upp och det går mycket ner. Ibland beror variationerna på att vi har överansträngt oss och fått ett bakslag. Ibland finns ingen förklaring till bakslagen. De kommer ändå.
Bakslag kommer alltid, även om du gör allt rätt
Det är viktigt att inte bli oroad, tappa hoppet eller kasta ut alla dina rutiner bara för att du får ett bakslag. Bakslag kommer, men bakslag försvinner också. Det bästa är att bara vänta ut dem. Vila lite extra, håll fast vid de rutiner och strategier du har för återhämtning och försök behåll hoppet. Det kommer bli bättre igen.
Det är lättare sagt än gjort, för när man ligger där på soffan och allt är hemskt är det svårt att känna att man är på bättringsvägen. Men att rationellt veta att man ändå är det, och att bakslag är en naturlig del av läkeprocessen kan i alla fall göra det lite enklare.
I början analyserade jag alla bakslag, försökte förstå varför de kom och vad jag hade gjort för fel. Det gjorde bara allt mycket sämre. Att ständigt känna efter gjorde att jag konstant fokuserade på det som var sjukt i kroppen istället för det som var bra, vilket fick hjärnan att bli superexpert på att uppfatta det dåliga, men inte känna det bra. Vilket bara förstärkte allt och det blev en ond spiral.
Dessutom bekräftade jag för min hjärna att detta var jättefarligt, vilket satte den i beredskapsläge. Och en hjärna i beredskapsläge signalerar fara på det sätt den är bäst på, de symptom du redan har. Så jag fick ytterligare en ond spiral. Omedvetet förvärrade jag och förlängde mina bakslag.
Rädslan under bakslagen gjorde också att jag plockade bort onödigt mycket ur mitt liv. Jag var rädd att det roliga jag gjort hade fått mig att bli sämre. Vilket gjorde livet sämre än det redan var, och fick sjukdomen att kännas ännu mer hopplös. Det är tillräckligt svårt att vara sjuk ändå, utan att ta bort det roliga. Och det är det roliga som dämpar stressen och läker kroppen, så det var ytterligare en anledning till att bakslagen blev långa.
När jag lärde mig att bakslag är slumpmässiga och jobbade aktivt med att påminna mig om det blev jag tydligt mycket bättre. Jag påminde mig om att jag inte behövde vara orolig och att jag skulle bli frisk i slutänden. Jag påminde mig om att det jag hade gjort hade fått mig bättre innan, och därför skulle få mig bättre den här gången också. På så sätt blev bakslagen lindrigare och gick över mycket fortare. De kom också mer sällan.
Så när du har bakslag, vila i att det är en del av läkandet. Du kommer bli frisk ändå!
Hej igen. Det här inlägget känner jag stort behov av mer information. Jag har hamnat i ett långvarigt bakslag. Jag har läst boken "the way out" ett par gånger, jag har lyssnat igenom podden säkert tre gånger men jag finner det fortfarande svårt att byta ut smärta som de talar om mot hjärntrötthet. Har du något annat att referera till när det gäller bakslag eller hur jag kan övertala mig själv att hjärntröttheten inte är en fysisk skada? All info är otroligt uppskattad.
Allt gott