Att planera en utväg redan innan en händelse kan dämpa stressen och symptomen. Att känna sig tvungen att ta sig igenom kan öka symptomen, även om man egentligen skulle klarat det.
Har du tänkt på hur svårt det är att låta bli att hosta när du inte får hosta? Om du sitter i en knäpptyst publik och det börjar kittla i halsen, då tar hostan aldrig slut. Men om du är ensam hemma så hostar du en gång och sen är allt bra. Precis så kan det vara med symtom som smärta och hjärntrötthet också.
Om jag får ont ibland när jag sitter, och hamnar på sätet längst in på tåget eller flyget, kan jag nästan få panik över att man inte kan resa sig och sträcka sig när man vill.
Eller om jag går på bio som hjärntrött. Bara vetskapen om att jag inte kan pausa kan göra att hjärntröttheten slår till med full kraft. Även om jag hade kunnat se en film hemma utan paus.
När vi känner att vi inte kan kontrollera situationen, inte avbryta om vi behöver, utan känner ett krav att klara en viss tid eller liknande, ökar beredskapsläget i hjärnan och symptomen ökar. Även om man egentligen skulle klarat situationen. Bara vetskapen att vi kan göra något åt situationen sänker stressen i hjärnan, minskar beredskapsläget och minskar symptomen.
Hur jag minskat hjärntrötthet och utmattning
Det här är något jag har jobbat på, och som jag märker gör skillnad. Om jag skulle göra sociala aktiviteter gjorde det stor skillnad om jag innan sa att jag skulle delta en viss tid, sen skulle jag åka hem, eller gå och vila. Bara vetskapen om att jag inte behövde klara mig ända tills alla andra gick gjorde mig mycket lugnare. Ibland tog jag en paus, men ibland behövde jag den inte.
En annan stor skillnad för mig var att jag hade sagt det i en situation där det inte var en sån stor sak. Jag vet inte om det bara är jag, men att på en fest säga att man måste gå tidigare tycker jag är jättejobbigt. Då härdar jag hellre ut och lider. Men att när jag tackar ja säga att jag är sjuk och därför kanske måste gå tidigare är inte alls lika jobbigt. Och då är det heller inte konstigt att under festen säga att jag går i förtid.
Ett annat sätt som jag jobbat med detta är att ge mig själv utrymme att inte komma alls. Jag håller många utbildningar i jobbet, och jag håller många klasser som gruppträningsinstruktör. Förut om jag blev sjuk väntade jag in i det sista, i nåt sorts fåfängt hopp om att bli frisk.
Men precis innan, när allt redan är planerat och folk är på väg dit, är det för sent att backa ur. Så jag var alltid tvungen att genomföra ändå, även om jag var sjuk. Jag har lett träningspass och utbildat med så hög feber att jag till slut spydde av ansträngningen. Det är bara så dumt.
Numera ger jag mig själv en utväg i god tid. Om jag börjar känna mig sjuk säger jag att jag har blivit sjuk, och att jag inte är säker på att jag kommer kunna genomföra eventet. Sen kommer vi överens om när jag ska höra av mig för att eventuellt ställa in eventet. Dels ger det mig en möjlighet att ställa in. Dels minskar det oron. Bara att jag vet att jag kan avbryta gör mig lugnare.
Under utbrändheten använde jag det här mer när jag skulle träffa vänner och familj. Jag sa till att jag behövde känna in hur jag mådde, och kunde sen höra av mig med kort varsel och ställa in. Bara möjligheten gjorde mig lugnare, minskade stressen och oron och därmed symptomen.
Vad kan du göra för att ge dig själv möjlighet att dra dig ur, ta pauser eller vad du behöver?
Comments