Den känslomässiga bergochdalbanan

Att bli sjukskriven var en bergochdalbana av känslor, där jag svingades från befrielse och lättnad till skuld och skam. Det gick fort, det var stort och det var bara att hålla i sig och hänga med.

Befrielsen i sjukskrivning

Min första sjukskrivning var på ett sätt underbart. Jag upplevde inga krav på att jag skulle prestera något. Jag behövde inte vara någonstans någon viss tid, jag behövde inte lämna in något, jag behövde inte läsa mejlen. Jag slutade till och med att läsa nyheterna. Jag var i min lilla bubbla av mig själv. Och det var för det mesta nog. Man har inte så höga krav på en dag när allt mer än att ligga i soffan och lyssna på en ljudbok är krävande.

Skuld och skam

Samtidigt var sjukskrivningen en enorm känsla av skuld och skam. Faktum är att jag inte vågade ringa min chef och berätta detta, utan jag ringde en kollega först. Så mycket skämdes jag, så mycket kände jag mig som en "dålig" anställd.

Lika jobbigt var det att träffa folk. Träffa nytt folk som frågade vad jag jobbade med, eller vänner och bekanta som frågade hur det var på jobbet. Vi är verkligen besatta av att prata jobb i Sverige! Så oftast höll jag bara god min.

Terapin jag fick som behandling snarare förstärkte än lindrade det. Terapin där vi skulle hitta felen i min personlighet som gjorde att just jag blev utbränd. Jag borde ha fattat att jag var på väg in i väggen. Jag borde ha fattat att jag inte kunde hålla det tempot jag gjorde. Det spelar ingen roll att det funkat i 15 år och att ingen läkare eller chef kunnat se varningssignalerna hittills, det känns ändå som att jag borde fattat.

Andras syn på utbrändhet

En av de jobbigaste sakerna för mig var att säga att jag var utbränd. För direkt lades huvudet på sned, blicken fick något särskilt och det kom ett

– Oj, stackars dig.

Sen kommer det olika uppföljningar, till exempel

– Jag vet hur det känns.

– Kom ihåg att du inte är värdelös

– Har du någon att prata med om allt detta?

Oavsett vad som sades var innebörden oftast att personen trodde sig veta att jag gick igenom ett helvete där jag mest låg i sängen, grät och kände mig värdelös.

Många verkade förutsätta att jag var i någon sorts livskris för att jag inte kunde jobba.

Jag var ibland så förbannat trött och sliten att allt var övermäktigt. Men jag hade också dagar då jag lyckas ta mig till fjället, åt choklad med hela himlen ovanför mig och bara fylldes av tacksamhet över att mitt liv är så underbart, att jag kan få ha det så bra.

Man dör inte av utbrändhet, det finns så många sjukdomar som är värre. Många i min närhet går igenom betydligt värre helveten än jag, och ska man dra en sjukdom i livets lotteri är jag hellre utbränd än har cancer eller ME. Jag har mat på bordet, jag har personer i min närhet som jag älskar och jag visste att jag skulle blir frisk, nån gång.

Prestationsångest

Ju längre jag var sjukskriven, desto mer kände jag kraven att bli frisk. Läkaren förstod inte varför jag inte blev bättre när jag varit sjuk så länge och pratade på om Försäkringskassans sexmånadersgräns. Innan dess borde jag vara frisk, och var jag sjuk efter det borde jag definitivt börja jobba ändå.

Terapin kändes som ett enda felsökningsschema där alla mina brister skulle åtgärdas. Jag skulle bli en ny, bättre version av mig själv, den perfekta människan som stod över allt och aldrig blev stressad eller utbränd. Jag kunde inte ens ligga på soffan utan att känna det som att hela soffan skulle välta, men jag förväntades ändå både kunna jobba deltid och ägna min fritid åt att förbättra mig själv.

Till slut bröt jag ihop av alla kraven. Jag blev bara sjukare och sjukare, utan att vare sig läkare eller psykologer kunde förklara varför. Jag kämpade mer för att bli frisk än jag någonsin kämpat innan jag blev sjuk.

Numera vet jag att det var kraven på att jag skulle bli frisk som gjorde det. Att aldrig kunna slappna av, utan bara kämpa hårdare och hårdare för att bli bättre, utan några verktyg som egentligen fungerade.

Det gjorde mig orolig och rädd för min sjukdom och fick mig att begränsa mig mer och mer, Allt ledde bara till en negativ spiral med mer och mer krav och oro och mindre och mindre glädje.

Vägen ut

Först när jag fick verktygen för att släppa kraven, minska oron och börja fokusera på det jag gillar i livet vände det. Istället för oro och rädsla kunde jag känna frid, istället för krav kände jag kravlöshet. Istället för desperation över det jag inte kunde göra glädje över det jag kunde göra.

Det finns en väg ut, och jag hoppas att du hittar din väg!