Det är en märklig känsla när hjärnan kollapsar. För mig hände det när jag skulle skjutsa min man. Jag satt i bilen, såg de vita strecken längs med vägbanan och tänkte:
– Jag kan hålla bilen inom strecken, men kommer det en älg, ett barn eller en cyklist, då är det kört.
Det fanns inte någon plats över i hjärnan för att hantera mer än att hålla bilen på rätt körbana. Det var fullt. Eller så hade det släckt ner. Det fanns i alla fall inget i hjärnan som kunde göra de där vardagliga sakerna längre.
Det tog tjugo minuter att skjutsa min man. Sen var jag tvungen att sova i tjugo minuter till, innan jag kunde köra hem bilen. Jag insåg att jag var sjuk. Det här funkade inte längre.
Ett gradvis insjuknande
Kollapsen var slutet på en väldigt lång kamp mot tröttheten. Jag hade bokat mötesrum för att sova på jobbet. Jag drack kaffe, fastän jag egentligen tyckte att det smakade illa och mest fick hjärtklappning och svettningar. Jag behövde sova middag, gärna en timme, varje dag.
Som det ofta är med sjukdom kommer det gradvis, och man hinner vänja sig innan nästa steg kommer. Man ser inte hur illa det är. I efterhand förstår jag att jag varit på väg in i väggen i över tio år, men där och då var jag fullt övertygad om att jag var frisk.
– Nej då, det är inget fel på mig, jag har alltid varit trött. Min syster sover förresten också mycket, så det är nog genetiskt.
Men till slut blir det ohållbart. Jag bokade läkartid.
– Det är de länga, mörka, norrländska vintrarna, löd svaret. Se till att få ljus så blir det bra.
Så jag började promenera för att få dagsljus. Och tog D-vitamin också, för säkerhets skull. Jag kämpade på. Ibland var det bättre, ibland var det sämre.
Sen blev det sämre. Mycket sämre. Jag sov middag både på förmiddagen och eftermiddagen, men var ändå trött. Det blev svårt att hinna jobba, när jag skulle sova så mycket. Jag grät för att jag var så trött och bara ville sova, trots att jag sovit 10 timmar på natten.
Jakten på svar
Inte heller den här gången kunde läkaren ge svar. Allt såg bra ut. Jag trivdes på jobbet och med mitt liv. Jag åt bra och tränade. Jag jobbade inte övertid. De föreslog ångestdämpande och KBT mot depression. Jag försökte förklara att jag varken hade ångest eller var deprimerad. Jag slapp ångestdämpande men fick en tid bokad hos psykolog.
Psykologen trodde också att det var depression. Trots att jag aldrig var nedstämd, oroade mig eller ältade. Hon sa att man kunde ha depression utan att ha några symptom. Så jag fick gå en KBT-behandling mot depression, medan jag fortfarande kämpade på för att orka. Jag tyckte ingenting i behandlingen stämde in i mig.
Till slut stod jag där. Den där dagen då jag inte längre kunde köra bil. När hjärnan sa tack och hej. Senare skulle jag göra havregrynsgröt i mikron, men stirrade bara ner i tallriken. Det var för svårt att komma ihåg vad man behöver för ingredienser och hur man gör. Först då förstod läkaren och psykologen att det var utbrändhet.
Comments