Allt i livet går inte att kontrollera. Fastän samhället gärna försöker få det att låta så. Bristen av kontroll är det som stressar mig mest, och det som är svårast för mig att hantera.
Vi är lärda att vi kan påverka allt, om vi bara jobbar hårdare. Om vi bara tränar mer och äter mindre kommer vi få en snyggare kropp utan celluliter. Om vi bara jobbar hårdare kommer vi bli befordrade och få högre lön. Om vi bara pluggar mer kommer vi få högre betyg, kunna komma in på en bättre skola och få ett bättre jobb. Om vi bara lägger mer tid och pengar på krämer och smink kommer vi se yngre och piggare ut. Om vi bara ägnar oss åt mer personlig utveckling kommer vi få ut mer av livet, bli lyckligare, få bättre relationer och nå mer framgång.
Men grejen är, att livet inte fungerar så. Det går inte att ha kontroll över sjukdomar, död, och andra människors känslor och handlingar. Du kan träna och banta hur mycket du vill, du kommer ändå ha celluliter (om du inte bantar ner dig till farliga nivåer). Många som jobbar hårt blir utbrända istället för befordrade.
Det är en lögn att saker går att kontrollera. För mig är det här något som har varit i princip omöjligt att acceptera, och som jag kämpar med varje dag. Mest utan framgång faktiskt.
Mitt liv som en projektplan
I ett cv skulle jag beskriva mig själv som en doer, den som lärt sig att arbeta hårt, att se problem och lösa dem. Och väldigt, väldigt länge funkade det.
Det fanns ingenting jag inte kunde åstadkomma genom att sätta upp mål, en plan och sen jobba hårt för det. Springa ultramaraton? Inga problem, jag tränar lite mer bara. Komma i storlek 32 till ett viktigt tillfälle? Inga problem, jag äter mycket mindre bara. Hålla en utbildning i ett ämne jag inte behärskar? Inga problem, jag lägger några kvällar på att läsa på bara.
Tittar man i min dagbok är nya projekt och nya planer återkommande teman. Det är färgkodade tabeller med vad jag ska göra och vad jag ska åstadkomma.
Att bli frisk från min utbrändhet och hjärntrötthet blev ett nytt projekt. Jag gjorde färgglada tabeller med rutiner för att vila, känna positiva känslor, och det jag behövde för att bli frisk. Jag prickade av dag för dag att jag hade vilat, lyssnat på musik, njutit i solen, läst en bra bok och allt som var bra för mig. Och sakta blev jag friskare.
När projektpolanen inte hjälper
Men när jag fick mitt värsta bakslag, fanns ingen plan som kunde hjälpa mig. Företaget jag jobbade på höll på att gå i konkurs, flera nära anhöriga var allvarligt sjuka. Det fanns inget jag kunde göra för att påverka om jag fick behålla jobbet och om mina nära och kära skulle bli friska. Visst kunde jag göra saker jag gillade, men det gjorde ingen skillnad.
En annan sak som jag har lärt mig är att inte ägna tid åt att tänka på det som man inte kan kontrollera. Jag har lärt mig under min sjukdom att styra mina tankar rätt bra (se När livet inte går som planerat) och jag ägnade knappast någon tid åt att tänka på om jag skulle förlora jobbet, eller om det värsta skulle hända mina närmaste. Men jag hade ändå ont, pirrningar och domningar.
Och när det jag kunde påverka inte gjorde någon skillnad, blev jag enormt frustrerad över att jag var maktlös. Och frustrationen gjorde så klart allt bara värre.
Så då försökte jag göra massa övningar för att inse att jag inte har kontroll, vilket ledde till prestationskrav, som också stressar hjärnan. Och dessutom hjälpte de inte, vilket skapade ännu mer frustration. Jag kände mig misslyckad som inte kunde släppa kontrollen.
Det är okej att misslyckas
Kanske är det här med kontroll en paradox. Att det är först när jag slutar försöka släppa kontrollen som jag faktiskt släpper kontrollen.
Men jag tror också att man inte måste lyckas med allt. Ingen människa är perfekt. Vi är inte skapade för att vara perfekta. Då hade vi varit superhjältar eller gudar istället. Vi är skapade mänskliga. Och mänskliga innebär med fel och brister. Massor av fel och brister.
Men att en del av de fel och bristerna också är helt rimliga. Vad skulle det säga om mig som människa om mina nära och kära var sjuka och jag inte reagerade på något sätt? En del får oro, tankar som mal om och om igen, eller ångest, jag får smärta.
Visst är det jobbigt med smärta, men är det rimligt att tro att jag kan få bort den till varje pris? Är det rimligt att tro att jag kan jobba bort så att jag inte reagerar alls? Kanske handlar det inte om att jobba för att kunna släppa kontrollen. Kanske handlar det om att sluta jobba på att jobba?
Comments